Från hjärtat, så här blev det

Ibland är inte livet så lätt...
Här kommer en liten ärlig, rolig,hemsk berättelse om mitt liv.


Har alltid varit en lugn tjej som alltid har försökt att vara lite av en realist.
När jag var liten så älskade jag att skriva brev och göra egna konstverk. Hade flera brevvänner, både tjejer och killar. Kände mig alltid lite annorlunda på något sätt.
Lite lagomt nördig, men det är helt okej tycker jag. Det sitter kvar lite av tönten än idag. Jag var hjälpsam hemma och kunde ofta överaska mina föräldrar med att städa hela huset och ha nykokt kaffe när dom kom hem från tex affären.
Har mycket roliga minnen med mina kompisar. Många av dom har jag inte längre så bra kontakt med, men dom finns i hjärtat såklart.

Jag var emot alkohol och droger. Drack första gången då jag var 15år och inte vet jag om det var speciellt roligt. Men sen när jag blev 16 så vart det mer aktuellt med party och fram tills jag blev 18 så var det rätt mycket öl,sprit och pissdåligt vin. Man drack lite av det man fick tag på, fast jag nekade oftast HB.
Kunde hamna på ställen som jag skulle vägra åka till idag. Men jag var ung och tyckte att "Ähh vad gör det..." Har aldrig provat droger, har aldrig rökt och tyckte inte att sex var något att påskynda.

Det är ju så när man är ung...att känslor kan lura en rätt rejält.
Träffade en hel del killar men mitt hjärta brann för en speciell.Vi kan kalla honom "T". Men jag var så blyg och det blev inte riktigt något, vilket jag idag kan ångra. Fast allt har väl en mening antar jag. Läste gamla dagböcker och kom fram till att han var lite kär i mig med. Så typiskt. Allt kan bli så fel.
Hur som helst.. åren gick och till slut kom jag i en knepig sits.
Jag blev gravid med en snubbe som jag inbillat mig tycka om mer än bara en vän.
Kan nog lätt bli så när man hamnar i samma "kretsar". Vi drack, jag blev full...alldeles för full och allt gick fel.

Träffade en annan kille strax efter det och blev intresserad av honom, hur kunde jag låta bli...han var ju såå fin. Där gick det också lite snett kan man lugnt påstå.
Även den gången blev jag alldeles för full och det hände onödiga saker.
Jag minns att jag var så full att jag inte kunde säga stopp.
Jag ville inte, jag ville bara få det att sluta. Men neeej...då kom det en till kille med i bilden och då var det plötsligt två killar på mig samtidigt och jag fick inte fram ett enda ord. Minns att dom turades om att....ja äckla sig helt enkelt.
SÅ JÄVLA FEL!

Nu idag fattar jag ju såklart att det där inte var okej. Så gör man INTE!
Tänkte alltid "Jag får väl skylla mig själv".
När jag gjorde graviditetstestet var jag bara 18år gammal. Ett plus.
Fastän det var skrämmande så ville jag ha kvar barnet. Jag ändrade livsstil och förberedde mig på att bli mamma. Barnet föddes den 5 december 2001. Min lilla Fanny. Det var alldeles fantastiskt att ha blivit mamma. Hon var så liten och oskyldig.
Vem som var pappa fick vi veta först när hon var 6 månader. Förstår inte hur jag kunde klara av att inte veta. Hade inget annat val.

Livet var inte alls lätt. Jag var singel och sugen på att träffa en kille.
Träffade en hel del olika snubbar men det var bara fel hela tiden.
Även då spökade den där "T" i mitt huvud, men det blev ingenting då heller.
Blev kär,det gick över, blev kär, det gick över... så höll det på ett tag.
Det blev en del fester på helgerna. Vilket jag tycker var lite onödigt. Hade kunnat ligga lite lågt. Men vad säger man...ung och dum. Eller desperat kan man ju också kalla det!

Om jag ska räkna alla killar jag har varit med så räcker det inte att sätta fram båda händerna tre gånger. Hemskt kan man tycka.
Ja, kanske.
Åren gick och jag träffade min Mattias.
Det går nästan inte att beskriva i ord hur det kändes då jag träffade honom första gången. Jag fick liksom en elchock i hjärtat och benen blev så där svaga och darriga.
Snacka om smaschlove rätt i nyllet.

2 månader gick och vi förlovade oss. Blev gravid men fick missfall i månad 6.
Mycket tråkigt. Men strax efter det blev jag gravid igen. Lycka!
Vi gifte oss när jag var gravid i månad 4.
Vi fick våran Elias 2005 och det går inte att beskriva hur skönt det var att veta vem som var pappa till barnet. 2007 kom Matilda. Det räcker med tre barn sa vi.. men vi ändrade oss och jag blev gravid med nr 4. Hade en jobbig graviditet med mycket oro. När han föddes våran lillkille Pontus så var han sjuk och höll inte på att klara sig. Men med änglavakt blev han frisk igen, vårat lilla hjärta.
Vi hade flyttat till vårat hus och livet kändes härligt.

Men så hände det som inte fick hända. Jag fick ett samtal av min kusin som sa att min lillbror hade dött. Det kändes som att mitt hjärta skulle brista och hela livet liksom rasade samman. Jag som alltid ska vara realist och sansad kände mig tom och fast i en bubbla. Det fick inte vara sant. Min kära lillebror. Min älskade vän.
Begravningen var mycket fin men fruktansvärd. Jag fick en skrämmande inblick i livet "Det är alltså så här det är..." Livet tar slut för oss alla.. Mörka tankar och jobbiga nätter. Det är ett stort ansvar att ha 4 barn och jag kan inte bryta ihop. Jag är envis och stark. Min lillebror finns i mina tankar hela tiden och jag vet att han har det bra. Han hade ett kämpigt liv.

Dom vackraste blommorna plockas först och han var en av dom.
Jag är så tacksam för att jag har min Mattias. Vad skulle jag göra utan honom?
Han är mitt hjärta, min gubbe, min älskling, mitt allt.
Livet går vidare vad som än händer vare sig man gillar det eller inte.
Man måste kämpa och minnas att allt har en mening. Alla har en plats.
Här är mitt hem, mitt liv, mitt "så här blev det".
Allt som har hänt i mitt liv har gjort mig till den jag är idag.
Jag gör så gott jag kan och kan bara hoppas att det räcker till.
En historia från den fula ankungen som nu har insett att NU är NU!

Det är nu det gäller.
Det här är livet...
Man kan bara göra det bästa av situationen, kämpa på och skratta åt sina misstag och tabbar.Lära sig något av det som händer. Vi är bara människor och vem kan forma oss om inte vi själva?

Tack för att du tog dig tid!

OMG

Tiden liksom rinner ifrån mig..
Vi har så mycket i görningen just nu att jag varken hinner blogga eller sitta på facebook med gott samvete. Att renovera ett hus med 4 små barn i huset är ingen hit.
Prova inte på det! Det tar knäcken på en. Fast det är lite tjusning när man får göra saker själv. Det blir lite mer "cosy" över allting då.

Det som verkligen är negativt när man håller på att slita så här med hus,barn och jobb är att man får så lite tid tillsammans. Man vill ha en liten stund tillsammans i alla fall en, två gånger i veckan.
Men det tär på kroppen och man är sååå trött hela tiden. Men snart är det värsta jobbet klart, husgrunden. OJ så kämpigt det har varit. Inte nu för att jag har gjort så väldigt mycket där ute, det är verkligen ett tungt arbete. Men det har ju blivit så att gubben har fått jobba mycket där ute och jag har inte kunnat få den hjälp som jag behövt här inne med hemmet och barnen. För TRO MIG(!!!) det är inte lätt att hinna allt.

Folk brukar fråga hur jag hinner/orkar baka så mycket som jag gör (flera gånger i veckan) och nu ska ni få ett svar på det!
Det är min enda hobby som det ser ut just nu och när jag bakar här hemma så får jag liksom lite tid för mig själv. Fast barnen springer runt och bråkar och stökar och jag får springa runt med mjöliga händer och varje gång säger jag för mig själv "Jag är ju helt J-A sjuk som börjar baka i det här kaoset!!!"
Jag söker sinnesro.

Felet med mig är att jag hela tiden ska överträffa mig själv.
"Hur långt kan jag gå"... och då snackar vi inte om att klättra i karriärsstegen...
Nej nej nej... nu snackar vi "Hur långt kan jag driva mig själv till vansinne!!!???"
Jag tror att jag börjar vara i mål snart! ;-)