En ny dag, en ny månad, ett helt nytt år.
Välkommen 2011.
Det känns faktiskt oförskämt skönt att år 2010 är över.
Det har hänt så mycket tråkigt under året. Sådant som gör att man bara vill
krypa ner under täcket och släcka lampan och önska att natten inte tar slut.
Vissa dagar har känts okej, medans andra har känts väldigt tunga.
Ibland har man bara velat skrika högt "JAG VILL INTE!!!!" men istället har man valt att vara tyst.
Året började rätt bra. Var i slutet på min graviditet och väntade vårat sista barn.
Han föddes den 8 februari, lite tidigare än beräknat.
Det var som med dom andra barnen...underbart. Han var så söt. Ja helt perfekt.
Men så fick vi veta att han var sjuk och vi fick ligga inne i Gällivare 10 nätter.
Det var riktigt hemskt och jag visste inte om han skulle klara sig.
Så jag led. Det var även jobbigt att vara ifrån familjen. Jag är inte van att vara utan dom. Vi är alltid tillsammans.
Våran lillkille hade änglavakt och blev frisk.
Det var underbart att få komma hem. Dagarna kändes som evigheter.
Dom längsta i mitt liv.
Vi hade bara bott i huset ca 4 månader och hade fullt upp med att repa.
Tro mig, det var körigt att få allt att fungera.
Riktigt dålig planering kan man tycka så här i efterhand.
Dom tre första månaderna var riktigt stressiga.
Och så hände det!
Den 7 maj 2010 dog en bit inom mig. Jag ville inte tro att det var sant. Mitt hjärta total krossades. Det försvann något oersättligt.
Min älskade lillebror. Min kära vän lämnade oss.
Jag var så arg. Så ledsen. Så chockad. Så besviken på livet.
Det som inte fick hända, hände!!
Det var hemskt att fortsätta vardagen. Man visste inte hur man skulle tänka, känna.
Det var mest bara svart. Kan inte ens beskriva i ord hur det kändes.
Men nu när det har gått ca 7 månader så har man liksom hittat ett sätt att överleva det. Fastän det är svårt varenda dag. Man blir ständigt påmind om honom.
Men det är okej. Jag vill inte glömma honom. Han var så viktig för mig.
Och trots sjukdomar så händer det så mycket mer i ens liv, runt omkring.
Känslor som går upp och ner. Man tvivlar på allt och alla. Och inte minst på sig själv. Livet bjuder ofta på överraskningar. Ibland är dom bra och ibland är dom dåliga. Ibland till och med outhärdliga.
Kärlek. Vad vore livet utan denna kärlek?
Och fast jag är kär i just,kärleken så kan den ibland vara riktigt jobbig också.
Ja, till och med...outhärdlig.
Jag skulle inte kunna leva ensam. Jag är i så stort behov av ömhet.
Känna hur jag blir älskad. Och älska tillbaka. Villkorslöst.
Den kärlek jag känner för mina barn, det är ett annat kapitel.
Dom är en del av mig och jag älskar dom över allt annat. Skulle kunna offra vad som helst för att dom ska ha det bra. Dom är mitt allt.
Det är tack vare min familj jag har orkat kämpa efter allt hemskt som har hänt.
Jag är så tacksam.
Man undrar ibland...hur det skulle se ut om allt var annorlunda.
Hur vore allt då?
Skulle det vara bättre eller sämre? Frågor jag aldrig får svar på.
Men ärligt... hade jag velat veta?
Här är jag nu, det här är mitt liv. Så här lever jag och jag kan bara önska att livet blir lindrigt. Är alldeles för feg för att leva.
Men när jag känner efter så känner jag att det fattas två pusselbitar
från mitt hjärta.
En för min lillebror och den andra pusselbiten är lite som en sån där överraskning som jag nyss berättade om. Jag vet att jag måste hitta den..
Men är det en bra eller dålig överraskning?
Jag tror att det är något fint... något bra... det känns så.
Men samtidigt blir jag rädd. Fegisen inom mig som kommer närmare och närmare.
Skrämmande.
Jag sitter här som den största fegisen på hela jorden.
Men med ett liiitet leende, trots att mitt hjärta känns väldigt förvirrat och ihoptejpat.
Nu väntar jag med spänning på vad 2011 har att erbjuda mig och mitt liv, min familj och alla kära runt omkring mig. Låt det bli ett bra år.
Ett år jag kan minnas med lite större glädje än 2010.
Håll i hatten, Nu kör vi!!
