Sunt och lagom?

Började bara att tänka på den där bantningshysterin som man aldrig tycks komma ifrån.
Man är ju själv lite i det träsket, men nu har man kommit till en fas i livet då man ser sig själv som "Duglig" istället för att försöka bli ett ideal med sig själv och väga 25 kg för lite på BMI testet.
När är man duglig då?
Jo, jag anser att man är duglig när man har kommit på att man är nöjd med sig själv.
Övervikt är aldrig kul. Men om det är fint eller mindre vackert kan ju disskuteras.
Själv har jag inget att kommentera där.
Vissa passar att ligga på några kilon extra. Andra kan vara trådsmala utan att man reagerar med en "skelettvarning".
Lagom är väl bäst, eller?
Så länge man är nöjd själv så utstrålar man nog en energi.
Jag är nog nöjd nu. Har inte alltid varit det.
Men jag har kommit på att för att ha fött tre barn så är jag lite mer än "duglig".
*pepptalk till mig själv*
Det viktigaste är väl att man äter sunt, men samtidigt måste man ju få äta kladdkaka med grädde om man vill!?
*Peppar mig själv igen*
Ähh... vad f-n... var bara glad så löser sig allt
(försöker vara optimist för en gångs skull...)