Om man ser tillbaka på sitt liv så finns det mycket man vill glömma.
Men även mycket som man vill få tillbaka.
Minnen, saker som har hänt.. även dom där jobbiga sakerna med mycket
intensiva känslor kan man känna en längtan efter.
Jag är en sådan människa som kan glömma fort och gå vidare, men när det gäller
vissa saker så är det svårt. I vissa fall...riktigt svårt.
Men till slut tror jag ändå att man kan komma "levande ur det".
Bli människa igen och vägra se tillbaka.
Ibland kan jag känna..... men fy fan, är det här rätt.
Skulle det bli så här? Jag hade ju tänkt det helt annat.
Men nu ska man finna sig i det som blev och leva vidare med det.
Inte för att jag klagar.... det är bara mina tankar som vill ut nu.
För en liten stund sen skrev jag i bloggen att jag inte hade ord idag.
Nu har jag alldeles för mycket ord.
Vars ska jag börja?
Bäst att vara tyst så man inte river upp gamla sår för sig själv.
Man kanske bara måste acceptera livet helt enkelt?
DAMN!
Var inte så jävla perfekt, människa!
Jag blir helt HABALABALABALA, förstår ni inte vad jag menar?
Inte jag heller. Jag förstår inte varför jag blir så.
En förbannelse?
Äsch... nu glömmer jag det!
Kallar ni det för att "ljuga för sig själv" "förneka"??
No Shit!!??
Det är exakt det jag gör. Förnekar och går vidare.
Tack å hej leverpastej.
Det lät lite barnsligt, visst gjorde det!?
Men jag bjuder på den, varsågod!
;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar