Jag vill nu...

Nackdelen med den här bloggen är att det finns många som läser som inte borde läsa allt jag skriver. Inte för att jag skriver om något hemligt,
men ibland känns det som...att alla inte behöver veta allt.
När det handlar om känslomässiga saker tex.
Jag vill dela med mig med mina tankar och känslor, men det finns hela tiden en gräns för vad som är "Okej" att skriva.

Har varit lite hängig nu sista tiden. Det är mycket som har känts svårt.
Det är då man börjar värdesätta vissa saker här i livet.
Som min man tex. Han vet direkt då jag mår dåligt och gör allt han kan för att få mig att må bra. Sådant uppskattas.
Igår var ingen bra dag alls, men visst blev jag lite gladare när han kom hem med
blommor, choklad och en tidning.
Sen berättade han om en liten resa i mars som vi ska göra.
Såna saker. Det är det som är så värt.

Man börjar liksom tänka till lite...
På vad som är värt och inte värt.
Människor som gör en illa kan stanna där dom är, dom ska man inte göra någon plats för. Människor som ständigt sårar en av olika anledningar kan också stanna hemma, det gör dom bäst i.
Det är människorna som bryr sig om en och som är beredd att offra sitt eget ego
för att man ska må bra.
Och då menar jag inte offra som i "offra allt man äger o har" utan sådana saker
som att "offra" lite av sig själv och sina inplanerade saker. Vara beredd att förstöra en av sina egna dagar om det kan ge glädje åt den andra.
Såna saker.

Ibland stöter man på människor som känns extra härliga.
Men ibland finns där ingen plats för dom. Då måste man göra en gallring och tänka efter en och två gånger.
Ibland kanske man till och med får göra ett val. "Vad är viktigast för mig?"
Jag har varit i sådana situationer och dom är minst sagt krävande.
Omtumlande och fruktansvärt känsloförvirrande.
Det är inte alls lätt utan facit i hand.

Hur som helst... det jag vill få sagt med det här är:
Man kan inte virra runt i dimman hur länge som helst.
Vill man fram i ljuset så måste man ta sig dit. Man kanske måste offra lite från sitt eget. Man kanske måste ta ett extra steg.
Är man inte beredd på att göra det då finns det ingen plats för den i mitt liv.
Jag vill ut ur dimman nu.
In i ljuset, som förmodligen också är fyllt av kaos och katastrofer.
Men jag är beredd att ta det.